Esin Tubluk

Anneli Svensson

Iain Cameron

Artikeln behandlar frågan mot vem eller vad konstitutionella rättigheter kan utövas. När rättighetskapitlet i den nuvarande regeringsformen (RF) kom till, angavs i förarbetena att konstitutionella rättigheter utövas gentemot det allmänna. Mycket har dock ändrats sedan år 1976 då rättighetskapitlet i RF antogs, bl.a. har Sverige införlivat Europakonvention om mänskliga rättigheter, och är, sedan 2009, bunden av EU:s stadga om grundläggande rättigheter. Frågan som ställs är i vad mån, om någon, de nya rättighetskatalogerna, samt utvecklingen i samhället, har ändrat, eller borde ändra, vår bild av att konstitutionella rättigheter utövas endast gentemot det allmänna?

Agnes Hellner

Internationellt har det blivit vanligare att miljöorganisationer och enskilda väcker talan i nationell domstol i syfte att begränsa utsläpp som bidrar till klimatförändringarna. I Sverige finns än så länge endast ett fåtal exempel på sådana klimatprocesser. I artikeln behandlas tre klimaträttsliga fall – nederländska Urgenda, norska Klimasøksmålet och svenska Preemraff – i jämförande perspektiv. Analysen visar att klimatrelaterad strategisk processföring, trots olikheter hänförliga till skillnader i processrättsligt och materiellrättsligt hänseende mellan olika rättssystem, väcker en rad gemensamma och delvis nya frågor. Vilket ansvar den enskilda staten har i relation till det globala hot som klimatförändringarna utgör, liksom förhållandet mellan en enskild verksamhets klimatpåverkan och klimatförändringarna som helhet, utgör kärnor i klimatprocesserna. De aktualiserar spänningar mellan regelverk på folkrättslig, EU-rättslig och nationell nivå. Kärandena och klagandena justerar sin processföring i syfte att nå framgång i den nationella rättsliga kontexten, samtidigt som denna formas i samspelet mellan normgivning på olika nivåer av beslutsfattande. Mellan nationella domstolar har en dialog i viss mån inletts, som gäller hur regionala och internationella regelverk ska tolkas samt hur respektive stat bidrar till och ska bära ansvar för klimatförändringarnas negativa effekter. Allt detta aktualiserar samtidigt frågor om domstolsprövningens funktion och domstolens roll i förhållande till lagstiftare och förvaltning i klimaträttslig kontext.

Lotta Rogosik, Allison Östlund

Officialprincipens genomslag i förvaltningsdomstol är en av förvaltningsprocessens mest omdiskuterade problem, och måste beskrivas som särskilt kontroversiellt i tvångsvårdsmål. Dessa skiljer sig på flera sätt från andra förvaltningsprocesser – ingripandet, som förvisso i formell mening är att hänföra till betungande förvaltningsbeslut, skulle utifrån materiella överväganden kunna betraktas som en förmån. Även om vi, liksom de flesta, tar avstånd från en sådan beteckning, uppmärksammas i denna artikel ett flertal paradoxer och motsägelser, som eventuellt beror på hur det mer tidsenliga formella rättssäkerhetstänket omsätts i rättslig praktik. Utredningsansvaret och processramens begränsningar har under senare tid ställts på sin spets i ny rättspraxis, där HFD på olika sätt bidragit till en uppluckring av ”saken” medan kammarrätterna i Göteborg och Stockholm på senare tid verkat för en uppstramning – åtminstone i LVU-mål. Vi förvånades över att över- och underinstans drar i olika riktningar, där den formella rättssäkerheten bättre främjas av det spår som kammarrätterna valt. Avvägningen mellan formell och materiell rättssäkerhet är särskilt betydelsefull i tvångsvårdsmål där materiella skyddsöverväganden sker på liv och död.

Urban Nuldén, Ann-Sophie Sallander

I juni 2019 meddelade Högsta domstolen (HD) dom i NJA 2019 s. 577, även benämnt Laserpekaren III. I strålskyddslagen finns klassificering av laserpekare införda genom en hänvisning till en teknisk standard, vilken saknar svensk översättning. Domstolen fastslog i p. 20 att ”en författningstext som reglerar de specifika kriterierna för en straffbar gärning, liksom texter som görs till en del av regleringen genom hänvisning, måste vara avfattade på det svenska språket.” Farligt gods som transporteras till sjöss faller huvudsakligen under lag om transport av farligt gods, förordning om transport av farligt gods samt regelverket International Maritime Dangerous Goods Code, vilket i dagligt tal benämns för IMDG-koden. IMDG-koden är ett internationellt utvecklat regelverk, vilket har införlivats med svensk rätt genom inkorporering. Det har medfört att det är en engelsk text som utgör svensk lagstiftning. Någon officiell svensk text saknas. I artikeln analyseras domen närmare i förhållande till IMDG-koden samt hur Kustbevakningen, Transportstyrelsen och åklagare har valt att agera efter domen.

Wiweka Warnling Conradson

I artikeln analyseras Högsta förvaltningsdomstolens prejudikat HFD 2019 ref. 43, ännu ett rättsfall på temat ”rätten till domstolsprövning av förvaltningsbeslut”: Ett överklagandeförbud i en specialförfattning ställdes emot europarättsliga krav på domstolsprövning, fast med de komplicerande faktorerna att beslutsinstansen var ett privaträttsligt subjekt och att kompetensfördelningen mellan våra domstolar måste avgöras. Lagstiftaren har genom en kombination av passivitet och otillräckligt genomtänkta reformer försatt oss i en situation där domstolarna ständigt måste agera. Den stora haken är hur det svenska systemet för att garantera domstolsprövning är uppbyggt i denna del: En föreskrift om domstolsprövning (40 § förvaltningslagen (2017:900), FL), en subsidiär förvaltningslag (4 § FL) och specialförfattningar som inte medger domstolsprövning trots att europarätten förutsätter en sådan prövning. Denna ordning lägger ett stort ansvar på både förvaltningsmyndigheter och domstolar samtidigt som lagstiftaren enligt min bedömning undandrar sig sitt ansvar. En enkel lösning på problemet är att lagstiftaren helt enkelt hänvisar till 40 § FL istället för att stipulera ett överklagandeförbud.

Joachim Åhman

I den här artikeln lyfter jag den offentliga rättens internationella dimensioner, framförallt kopplingen mellan den offentliga nationella rätten och den offentliga internationella rätten. Under stora delar av 1900-talet var banden mellan statsrätt, förvaltningsrätt och folkrätt starka i svensk rättsvetenskap. Banden försvagades dock i takt med ökad specialisering, och under andra halvan av århundradet skedde en ganska tydlig separation mellan det nationella och det internationella. Europarättens intåg, och de senaste decenniernas globalisering, har dock lett till att gränserna mellan det nationella och det internationella har blivit allt suddigare. Många svenska rättsvetare ägnar sig åt skärningspunkterna mellan den nationella och den internationella rättsordningen, men det finns fortfarande strukturer, bland annat de rådande ämnesindelningarna, som ibland riskerar att försvåra välbehövliga samarbeten kring centrala offentligrättsliga frågor. I den här artikeln argumenterar jag för att svenska rättsvetare bör fortsätta arbeta för att ytterligare stärka relationen mellan den offentliga nationella rätten och den offentliga internationella rätten – inte bara inom enskilda forskningssamarbeten, utan också på en mer strukturell nivå – särskilt vad gäller den offentliga rättens kärnfrågor rörande offentlig maktutövning.

Therese Bäckman

Rune Lavin

Lena Marcusson