Tobias Andersson

Sara Johannesson

Open Access

Pernilla Leviner

Sedan januari 2020 gäller FN:s barnkonvention som svensk lag. Inkorporeringen föregicks av diskussion och debatt där olika synsätt på nödvändigheten och lämpligheten med att göra konventionen till svensk lag fördes fram. I förarbeten till inkorporeringslagen tydliggjordes att stort ansvar lades på domstolar och andra rättstillämpare att uttolka vad barnkonventionen som svensk lag ska betyda och innebära i enskilda fall. Samtidigt betonades att fortsatt transformering, dvs. reformer av svensk rätt, troligen skulle komma att behövas för att leva upp till konventionen. De som förespråkade inkorporeringen menade att barns rättigheter skulle komma att stärkas, medan de som var skeptiska och kritiska menade att konventionen inte är konstruerad för direkt tillämplighet och att inkorporering skulle behöva åtföljas av tydlig vägledning till rättstillämparen i olika situationer och kontexter.

När några år nu har gått sedan den svenska barnkonventionslagen började gälla väcks frågan om hur det står till med barns rättigheter i 2020-talets Sverige? Stärktes barns rättigheter? Har domstolar givit auktoritativa besked om hur konventionen ska tolkas och tillämpas och har lagstiftaren tagit sitt ansvar för fortsatt transformering? Detta är frågor som denna artikel behandlar genom några nedslag i rättstillämpning och lagstiftningsinitiativ. Syftet är ytterst att diskutera vilka utmaningar som finns i att realisera och respektera barns rättigheter samt vilken roll politik och juridik spelar och vilket ansvar olika aktörer – lagstiftaren, domstolar och andra rättstillämpare på olika nivåer – har och borde ta i att förverkliga konventionen. Avstamp tas i vad inkorporeringen av barnkonventionen inneburit rent rättsligt, varefter en analys följer om vad åtgärden kan sägas ha medfört mer konkret, dvs. vad som hänt (och inte) i rättstillämpning och lagstiftning. Artikeln avslutas med en diskussion om utmaningar med att förverkliga barnkonventionen efter inkorporeringen, inklusive relationen mellan juridik och politik, men också möjligheter. Här diskuteras vilken roll (barn) rättsvetenskapen kan spela för att barns rättigheter ska respekteras och realiseras.

Open Access

Mikael Lindman

I artikeln analyseras HFD 2019 ref. 43, Alviksärendet, som behandlar rätten till domstolsprövning av beslut fattade av en privaträttslig organisation, i detta fall den ideella föreningen Sveriges Riksidrottsförbund. HFD fann att en enskild medlemsförenings rätt till så kallat lokalt aktivitetsstöd kan karaktäriseras som civil enligt EKMR och att Alviks Basketbollklubb har en rätt till domstolsprövning av förbundets beslut att avvisa deras ansökan. Den övergripande frågan är här hur utformningen av statens stöd till idrotten förhåller sig till gällande rätt och om HFD tog sig an detta på ett tillfredställande sätt. I artikeln varnas för ett förrättsligande av politiken och att domen utmanar den sammanhållna svenska idrottsrörelsen då den lämnar dörren öppen för illojala idrottsföreningar och idrottsförbund att inte utöva sina rättigheter som medlemmar utan i stället gå till allmän förvaltningsdomstol.

Open Access

Anders Lidström, Tom Madell

Efter det att Sverige ratificerade Europakonventionen om kommunal självstyrelse (the European Charter of Local Self-Government) 1989, den s.k. självstyrelsekonventionen, har ett antal reformer av det lokala och regionala självstyret ägt rum. Frågan är i vilken utsträckning dessa reformer kan ses som anpassningar till konventionen. Analyser av granskningsrapporter och förarbeten indikerar att reformerna till stor del är inspirerade av konventionen men att några nyckelfunktioner i det svenska rättssystemet, t.ex. bristen på erforderliga rättsmedel, förblir opåverkade trots de i konventionen uppställda kraven.

Johan Höök

Lena Sandström

Åsa Örnberg

Richard Sannerholm