Esin Tubluk

Anneli Svensson

Per Ahlin

En kommitté har fått i uppdrag att utreda om det bör bli svårare att ändra i regeringsformen, exempelvis genom att införa kvalificerad majoritet vid riksdagsbeslut om grundlagsändring och ett krav på att ett visst antal ledamöter deltar vid omröstningen. I denna artikel ställs frågan om man inte borde gå längre, om inte regeringsformen bör renodlas till att enbart innehålla de för bevarandet av det demokratiska statsskicket centrala reglerna och att dessa bör bli än svårare att ändra. En koncentrerad och svårändrad regeringsform skulle kunna bidra till att stärka demokratin, inte minst genom att den upplevs som mer relevant bland medborgarna. I artikeln görs en parallell till FN-stadgan – ett svårändrat internationellt dokument som visat sig fungera väl trots att världen förändrats radikalt sedan dess tillkomst.

Anna Lundberg, Hedvig Obenius

I denna artikel används två kartläggningar av samma rättsliga begrepp, nämligen praktiska verkställighetshinder i utlänningslagen, för att illustrera olika sätt att närma sig migrationsrätten som studieobjekt. Artikeln beskriver, vidareutvecklar och argumenterar för en reflexiv kritisk rättskartografisk metod i kvalitativa studier av svensk migrationsrätt. Med avstamp i Boaventura de Sousa Santos inflytelserika text ”Rätten – En karta för felläsningar” (1987), utvecklas en reflexivt orienterad variant av rättskartografin som inspireras av kritisk kartografi och gränsöverskridande motståndskartläggningar. Metoden synliggör hur migrationsrätten bär på inneboende motsägelser som tenderar att ligga väl dolda, avtäcker maktmissbruk, och ställer frågor om vad rätten gör, det vill säga dess performativa element.

Lena Marcusson

Överenskommelser mellan staten och Sveriges Kommuner och regioner har blivit vanliga. Den långtgående decentraliseringen av hälso- och sjukvården leder till svårigheter att garantera en nationell likvärdighet, men balansen och tydligheten i den statliga styrningen behöver övervägas, när statliga myndigheters mandat begränsats samtidigt som okonventionell styrning med hjälp av SKR ökar. I artikeln diskuteras denna typ av statlig styrning utifrån ett rättsligt perspektiv. Även demokratiska aspekter och effektivitetshänsyn berörs. Överenskommelserna innebär i stor utsträckning ett överlämnande av offentliga förvaltningsuppgifter till enskilda, något som i och för sig tillåts av grundlagen, så länge det inte är fråga om rätt att meddela föreskrifter eller myndighetsutövning. Att företeelsen blivit så omfattande medför dock att viktiga garantier för god förvaltning åsidosätts och att de sedvanliga demokratiska arbetsformerna delvis ersätts av förhandlingar, där SKR får en maktposition knappast förutsetts av grundlagen. Effektiviteten av komplexa förhandlingar och särskilt utformade villkor om uppföljning och revision är slutligen tveksam.

Ulf Rehnberg

Om Försäkringskassan eller Pensionsmyndigheten har lämnat en ersättning felaktigt eller med för högt belopp ska de besluta om att den ska betalas tillbaka. I socialförsäkringsbalken finns bestämmelser om hur detta ska gå till och villkoren för en återbetalningsskyldighet. Men täcker bestämmelserna in oavsiktliga fel som t.ex. innebär att ersättningen betalas ut till fel person? Kravet på återbetalning när det är myndigheten som orsakat den felaktiga utbetalningen framställs i vissa fall som ett civilrättsligt krav. Frågan är om detta är förenligt med nuvarande lagstiftning och vilken betydelse praxis från Försäkringsöverdomstolen ska ha för tolkningen av rättsläget. I artikeln behandlas återkrav vid oavsiktliga fel från myndigheternas sida och konsekvenserna av om återkravet hanteras enligt socialförsäkringsbalken eller som ett civilrättsligt krav. Analysen visar att det behövs klargörande praxis dels om i vilka fall återkravsbestämmelserna i socialförsäkringsbalken är tillämpliga, dels om civilrättsligt framställda krav på återbetalning av ersättningar enligt socialförsäkringsbalken är överklagbara.

Ellika Sevelin

Det finns en långvarig idé om att skyldigheten att betala skatt och rätten till sociala förmåner bör kongruera med varandra. Vid en första anblick ser det också ut som att så är fallet, båda rättsområdena avgränsar sin personkrets med hänvisning till bosättning. I artikeln ”Är du bosatt lilla vän?” går jag igenom bosättningsbegreppen i folkbokföringslagen, inkomstskattelagen samt socialförsäkringsbalken och jämför dem. Jag finner att bosättningsbegreppen i både inkomstskattelagen och socialförsäkringsbalken har sin grund i folkbokföringslagen, men att det också föreligger viktiga skillnader. Bland dessa märks särskilt tidsgränsen för att en person ska anses bosatt: i skatterätten sexmånader, i folkbokföringen minst ett år och i socialrätten mer än ett år. En annan viktig skillnad är betydelsen av om uppehållstillstånd saknas: i skatterätten hindrar detta inte att personen anses bosatt, i folkbokföringen och socialrätten är det ett hinder. För att förstå varför bosättningsbegreppen ser ut som de gör vänder jag mig till förarbetena från 1990-talet och de försök att samordna begreppen som då gjordes. Vilka argument fanns för att använda samma bosättningsbegrepp, och vad ansågs tala emot det?

Therese Bäckman

Rune Lavin

Emma Rönström

Wiweka Warnling Conradson

Vilhelm Persson