Hannah Ivarsson

Sara Johannesson

Här följer ett urval av JO:s beslut under aktuell period. De refererade besluten rör bl.a. tillämpning av bestämmelserna om tillgänglighet och serviceskyldighet i förvaltningslagen (2017:900), FL, bestämmelsen i 9 § FL om att ärenden ska handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts samt bestämmelserna i 11 och 12 §§ FL om rätten att få ett beslut i rimlig tid respektive underrättelse om när handläggningen av ett ärende försenas. Besluten behandlar också offentlighetsprincipens tillämpning, rätten till en rättvis rättegång för personer med funktionshinder, rösträtt för frihetsberövade samt myndigheters tillämpning av skyddet för privatlivet av barnkonventionen. Dessa beslut finns i sin helhet på JO:s webbplats, där även flera beslut från aktuell tidsperiod finns publicerade: https://www.jo.se.

Open Access

Jesper Blomberg, Vilhelm Persson

För att någon ska ha rätt att överklaga ett förvaltningsbeslut krävs bland annat att beslutet har gått den klagande emot. Det föreligger därmed ett kontraritetskrav. Detta krav har ofta kommit i skuggan av kravet på att beslutet ska angå den enskilde för att klagorätt ska föreligga. I vissa situationer har dock kontraritetskravet stått i fokus för domstolarnas bedömningar. Bland annat har det rört sig om beslut som vid en första anblick tyckts vara gynnsamma för en enskild men som i praktiken visat sig ha negativa effekter eller om situationer som varit så komplexa att det varit svårt att avgöra vad som är gynnsamt för den enskilde. Både Högsta förvaltningsdomstolen och Högsta domstolen har varit mycket tillmötesgående mot de enskilda klagande och normalt accepterat deras åsikt att besluten gått dem emot. Mot den bakgrunden kan hävdas att kravet antingen inte fyller någon självständig funktion eller är svårtillämpat. Det talar för att kravet bör avskaffas. Kontraritetskravet kan dock alltjämt fylla en funktion om det används för att hantera klagandes möjligheter att ändra inställning under processers gång.

Open Access

Jaan Paju

Kommersiella söktjänster som tillhandahåller och paketerar personuppgifter åtnjuter grundlagsskydd enligt yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), givet att de har erhållit utgivningsbevis. Rätten till skydd för personuppgifter har fått stå tillbaka till fördel för yttrandefriheten. Det förhåller sig dock så att den europeiska rättsutvecklingen under senare år allt starkare betonat integritetsskyddet, med avgöranden som utmanar den obegränsade tillgängligheten av sådana uppgifter. EU-domstolen och Europadomstolen har i detta sammanhang framhävt att kommersiella söktjänster som exploaterar personuppgifter måste balanseras mot rätten till skydd för personuppgifter och rätten till privatliv. Någon sådan balansering föreskrivs inte i YGL.

Högsta domstolen beslutade i mars 2023 att återförvisa ett mål om integritetskränkning genom kommersiell publicering av personuppgifter. Detta öppnade upp för en nationell rättsutveckling där balansen mellan GDPR och yttrandefrihet är i fokus. Även om det i det aktuella målet nåddes en förlikning, är frågan om integritetsskydd och yttrandefrihet fortsatt relevant, med flera klagomål till Integritetsmyndigheten. Vidare avvisade riksdagen under våren 2022 regeringens förslag om att begränsa grundlagsskyddet för söktjänster som publicerar personuppgifter om lagöverträdelser. Förhållandet mellan svensk rätt och europarätt, liksom hur man ska hantera motsatsförhållandet mellan dem är fortsatt högaktuell.

Open Access

Emma Rönström

Artikeln handlar om förvaltningsmyndigheternas utredningsskyldighet enligt 23 § förvaltningslagen och den vägledning som finns i utredningsfrågor i form av dels domstolspraxis, dels JO-beslut. Syftet är att diskutera varför det finns förhållandevis lite vägledning kring utredningsskyldigheten, trots att den kan ha väl så stor betydelse för myndigheterna som sakfrågorna. För att en fråga ska bli allsidigt belyst, behöver praxis klargöra både vad som är tillräcklig utredning och vad som är otillräcklig utredning. Efter en jämförelse av domstolarnas och JO:s uppdrag beskrivs vilka typer av utredningsfrågor som respektive instans kan och brukar uttala sig om. Genomgången av praxis, som är fokuserad på socialrätt och socialförsäkringsrätt, ligger till grund för en diskussion om hur utredningsskyldigheten skulle kunna få en bättre belysning. En slutsats är att domstolarna nästan bara behandlar utredningsfrågor när utredningen har sådana brister att myndighetens beslut ska undanröjas men att de i högre utsträckning skulle kunna uttala sig om när utredningen är tillräcklig. Gränsdragningen skulle då få en bättre belysning. Dessutom förs en diskussion om huruvida JO skulle kunna diskutera brister i utredningen utan att ta ställning i sakfrågor.

Matilda Hopfgarten

Niklas Selberg