Eveline Gewert

Johanna Cervin-Ellqvist, Sara Johannesson

JO har i flera fall konstaterat brister i fråga om kravet på saklighet och opartiskhet och bl.a. kritiserat ett universitet för agerandet i samband med en utställning och en domare för hanteringen av ett ärende om förvaltarskap. I fråga om utlämnande av allmän handling har JO uttalat sig om situationen när handlingar ska tillhandahållas utan avgift på stället och om handläggningen av en myndighets begäran om handlingar. Vidare kritiserades en kanslichef i en kommun för att ett e-postmeddelande kunde uppfattas som en påtryckning att inte överklaga kommunala beslut. En annan kommun kritiserades för att ha överträtt repressalieförbudet i förhållande till en anställd som använt sin yttrandefrihet på Facebook. Två poliser kritiserades för att inte ha levt upp till kraven på uppträdande vid kontakt med allmänheten. Därutöver berör besluten bl.a. frågor om felaktig information på en myndighets hemsida, en kommun som blockerat vissa mejl från att komma fram och möjligheten för statliga lärosäten att kräva att studenter ska utföra examinationsuppgifter på engelska.

De beslut som refereras nedan finns i sin helhet på JO:s webbplats: www.jo.se.

Open Access

Ingemar Bengtsson, Eric Norén, Malin Sjöstrand, Anna Treschow

Artikeln analyserar hur Århuskonventionens tredje pelare om allmänhetens tillgång till rättslig prövning har implementerats i svensk rätt och därefter utvecklats genom EU‑domstolens praxis och svenska domstolsavgöranden. Analysen exemplifierar genom att ta sin utgångspunkt i miljöorganisationers talerätt i skogsbruksfrågor.

Lagstiftarens ursprungliga intentioner vid införlivandet (särskilt Ds 2004:29 och prop. 2004/05:65) jämförs med den ordning som vuxit fram i praxis. Denna analys kompletteras med rättsekonomiska överväganden kring hur den utvidgade talerätten påverkar enskilda skogsägare. Studien visar att talerätten successivt har utvidgats i tre dimensioner: (1) fler typer av beslut, handlingar och underlåtenheter har ansetts överklagbara, inklusive nollbeslut; (2) kretsen av organisationer med talerätt har breddats genom en generösare tolkning av 16 kap. 13 § MB; och (3) talerätten har i praxis kommit att omfatta ytterligare rättsområden som i begränsad utsträckning behandlades i förarbetena, däribland skogsvårdslagstiftningen. En följd är förskjutningar i relationen mellan pågående markanvändning och tillståndspliktig verksamhet.

I skogsbruket har utvecklingen medfört att avverkningsanmälningar och Skogsstyrelsens ställningstaganden i praktiken hanteras som tillstånds‑ eller tillsynsbeslut enligt miljöbalken. Detta har försvagat den tidigare klara distinktionen mellan pågående markanvändning och tillståndspliktig verksamhet, med konsekvenser för egendomsskydd, rättssäkerhet och förutsebarhet för drygt 300 000 privata skogsägare i Sverige. En central iakttagelse är att enskilda skogsägare i vissa processer i praktiken träder i myndighetens ställe och på egen bekostnad försvarar dess beslut mot den överklagande miljöorganisationen.

Dessa effekter har endast i mycket begränsad utsträckning varit föremål för uttrycklig proportionalitetsprövning eller uttalad politisk avvägning. Helt nyligen har dock lagstiftaren börjat adressera vissa av frågorna genom bl.a. prop. 2025/26:230 och 2025/26:242. Artikeln argumenterar därför för ett fortsatt och fördjupat lagstiftarengagemang: dels för att klargöra ansvarsfördelningen mellan lagstiftare, domstolar och internationella organ, dels för att pröva om den nuvarande ordningen är normativt önskvärd i ljuset av Århuskonventionens syften och dess konsekvenser för berörda verksamheter.

Open Access

Graham Butler

Delays in administrative decision‑making remain a persistent structural weakness in Swedish administrative law. Although the Administrative Procedure Act (Förvaltningslagen) (FL) introduced the general delay action procedure (dröjsmålstalan) in Article 12 FL as a mechanism to challenge administrative inaction of public authorities in Sweden in an ongoing case, this article demonstrates that the procedure does not function as a genuine remedy. It enables persons to request a decision after six months, and may lead to a judicial decision of an administrative court under Article 49 FL directing a public authority to decide a case. Yet if a public authority remains passive thereafter, the legal system offers no further recourse. The absence of enforceable consequences for non‑compliance with judicial decisions of public authorities in Sweden creates a remedial gap that places the burden of delay entirely on individual persons, while leaving public authorities shielded from accountability. Through analysis of constitutional principles, statutory duties, sector‑specific mechanisms, practice of the Parliamentary Ombudsmen, and the limits of existing mechanisms and remedies, the article shows that administrative law in Sweden provides oversight without enforcement and judicial review without effect. It therefore argues that the general delay action procedure must be supplemented by a new failure to act procedure (underlåtenhetstalan), thereby enabling administrative courts to enforce their own judicial decisions, impose binding deadlines on public authorities to act, and, where necessary, award financial compensation to persons. Such a reform, through the introduction of a new failure to act procedure, would restore effectiveness, legal certainty, and the rule of law in administrative decision‑making in Sweden.

Open Access

Johan Höök

I artikeln belyses ordföranden i fullmäktiges rättsliga befogenheter. Ordföranden har stor påverkan på det kommunala beslutsfattandet genom sin roll att ta ställning till vilka ärendet som ska behandlas på sammanträdet, leda debatten och föreslå propositionsordningar. Vilket utrymme det finns att överklaga ordföranden beslut vid sidan av möjligheten att angripa fullmäktiges beslut framstår som rättsligt oklart. Mot bakgrund av det politiska systemet blivit alltmer fragmenterat argumenteras i artikeln för att det skulle behövas en tydligare markering i kommunallagen att ordföranden ska vara neutral i sitt beslutsfattande.

Open Access

Maria Nääv

Artikeln undersöker hur lagstiftaren förhåller sig till Lagrådets yttranden i fri- och rättighetshänseende i samtliga propositioner som behandlats i Justitieutskottet mellan den 1 januari 2024 och den 20 januari 2026 där Lagrådet riktat sådan kritik. Genom kvalitativ textanalys av åtta propositioner och de tillhörande lagrådsyttrandena analyseras både Lagrådets argumentationsmönster och regeringens svar i ljuset av svensk konstitutionell kontext. Studien visar att regeringen regelmässigt beaktar Lagrådets lagtekniska och redaktionella synpunkter men endast i mycket begränsad utsträckning följer dess invändningar avseende fri- och rättigheter. Särskilt på integritetsområdet återkommer ett tydligt mönster: regeringen motiverar avsteg från Lagrådets kritik med hänvisning till det allvarliga samhällsläget, behovet av brottsbekämpning och reformernas påstådda nödvändighet. Artikeln visar också att Lagrådet i flera fall efterfrågar bättre underlag för proportionalitetsbedömningar och uttrycker svårigheter att överblicka den samlade effekten av den fragmenterade reformtakten. På denna grund utvecklas en taxonomisk modell över idealtypiska argument i samspelet mellan Lagrådet och lagstiftaren, vilken synliggör en förskjutning i den konstitutionella praktiken i det samtida Tidölandskapet.

Tobias Indén

Även om den frihet som normalt tillkommer parter i en avtalsrelation att ändra villkoren i ett avtal är hårt beskuren i kontrakt som ingåtts efter offentlig upphandling skapar regleringen i 17 kap. 9–14 §§ lag (2016:1145) om offentlig upphandling ett visst handlingsutrymme att göra sådana ändringar utan att det föregås av en ny upphandling. Enligt bestämmelserna kan det bland annat göras så länge det inte förändrar kontraktets eller ramavtalets övergripande karaktär. I artikeln behandlas Högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD 2024 ref. 1 och på vilket sätt avgörandet förtydligar vad som avses med en ändring av ett kontrakts eller ramavtals övergripande karaktär. I avgörandet tydliggörs att fokus för bedömningen ska riktas mot jämvikten mellan avtalsparterna och inte mot i vilken utsträckning leverantören får en fördel i förhållande till andra leverantörer på marknaden.

Amanda Johansson Köves

Så kallade tonårsutvisningar har den senaste tiden fått stor uppmärksamhet och lett till samhällsdebatt. Situationen avser unga personer med tidsbegränsade uppehållstillstånd som får beslut om utvisning när de fyller 18 år, trots att deras familjemedlemmar får stanna i Sverige. Under tiden för denna debatt meddelade Migrationsöverdomstolen den 17 februari 2026 avgörandet MIG 2026:2, som klargör dels tillämpliga regler och deras inbördes ordning, dels tolkningen av rätten till privat- och familjeliv enligt Europakonventionen. I rättsfallskommentaren redogörs först kort för de migrationspolitiska förändringar som ligger bakom tonårsutvisningarna, samt tillämplig reglering och praxis. Därefter behandlas bakgrunden till Migrationsöverdomstolens mål och domstolens bedömning. Avslutningsvis kommenteras domen i ljuset av Europadomstolens praxis, den migrationspolitiska utvecklingen samt aktuell migrationsforskning.

Rune Lavin

Fråga om vårdnadshavarna i ett LVU-mål är berättigade att överklaga kammarrättens avgörande varigenom den unges överklagande av förvaltningsrättens vårdbeslut har avslagits. Plenimål.

Carl Lebeck

Kavot Zillén

Hur balanserar den svenska rättsordningen individansvar och systemsyn när patienter drabbas av vårdskador? I Sofia Åkermans avhandling Personligt ansvar i en patientsäkerhetskultur analyseras denna spänning inom tre centrala delar av patientsäkerhetsregleringen: ansvarssystemet, rapporterings- och utredningssystemet samt klagomåls- och kompensationssystemet. Avhandlingen väcker viktiga frågor om rättslig förutsebarhet, effektiva rättsmedel och de drabbades möjligheter till erkännande och upprättelse – frågor som är högst aktuella mot bakgrund av den pågående diskussionen om IVO:s hantering av patientklagomål.