Emelie Liljeberg

Sara Johannesson

Open Access

Henrik Grönberg

I artikeln försöker författaren bringa klarhet kring i vilken utsträckning de konstitutionella kraven på objektivitet och offentlighet i offentlig verksamhet även gäller när offentliga åtaganden utförs av privata aktörer i stället för av myndigheter. En jämförelse mellan kraven på objektivitet respektive offentlighet ger vid handen att objektivitetsprincipen sedan länge följer det offentliga åtagandet redan genom regleringen 1 kap. 9 § regeringsformen, ett stadgande som innebär att alla aktörer som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter i sin verksamhet ska iaktta saklighet och opartiskhet. Saken förhåller sig däremot annorlunda vad gäller kraven på offentlighet, där olika aspekter av offentlighetsprincipen av olika skäl kommit att utsträckas till att omfatta olika verksamheter hos privata aktörer. Lagstiftarens utsträckande av olika element av offentlighetsprincipen till privata aktörer kännetecknas därtill enligt författaren av avsaknaden av ett samlat förhållningssätt, och har dessutom genomförts över tid och genom lag snarare än grundlag. Artikeln rymmer ingen empirisk undersökning av i vilken utsträckning gällande krav är kända för de privata aktörerna, deras anställda och kanske framför allt deras kunder. Författaren vågar sig likväl på att dra slutsatsen att det finns ett behov att tydliggöra räckvidden av dessa grundläggande principer för samtliga aktörer som medverkar i fullgörandet av det offentliga åtagandet.

Open Access

Jonas Hansson, Mattias Hjertstedt, Isabelle Stjerna Doohan

År 2024 infördes i polislagen nya regler om säkerhetszoner, som i brottsförebyggande syfte ger polisen utökade möjligheter till tvångsmedelsanvändning – i form av kroppsvisitationer och genomsökningar av transportmedel – i geografiskt avgränsade områden. I denna artikel undersöks dels 40 polisers initiala uppfattningar om dessa bestämmelser om säkerhetszoner, dels innehållet i bestämmelserna både såvitt avser upprättande av säkerhetszoner och tvångsmedelsanvändning i dessa zoner. Undersökningen visar att nästan alla tillfrågade poliser anser att de inte har tillräcklig kunskap om de nya reglerna om säkerhetszoner. Beträffande gällande rätt visar undersökningen att den nya regleringen innehåller en del vaga begrepp, att det kan diskuteras om den är förenlig med artikel 8 i Europakonventionen och att det sedan tidigare finns andra bestämmelser i polislagen som ger relativt omfattande möjligheter till användning av tvångsmedel av den typ som brukas i säkerhetszoner. I artikeln argumenteras för ett införande av enhetliga risknivåer i tvångsmedelslagstiftning med ett brottsförebyggande syfte.

Open Access

Tim Holappa

Barns och ungas livsvillkor påverkas av hur våra städer och byggda miljöer utformas. När barnkonventionen inkorporerades 2020 lyftes därför bland annat vikten av att beakta barns rättigheter och intressen i planläggning av mark- och vattenanvändning. I samband med inkorporeringen betonades därtill att det även efter att barnkonventionen blivit lag fanns ett behov av fortsatt vägledning och ett systematiskt transformeringsarbete av konventionens artiklar i svensk lagstiftning. Trots detta har några initiativ till att införa bestämmelser om barns rättigheter i den svenska plan- och bygglagstiftningen inte tagits. Till skillnad från den svenska lagstiftningen innehåller den norska plan- och bygglagstiftningen krav på beaktande av barns rättigheter och intressen. Mot denna bakgrund undersöks och jämförs i artikeln hur barns rättigheter reglerats i svensk respektive norsk plan- och bygglagstiftning. Därtill diskuteras om den svenska regleringen bör influeras av den norska regleringen. I artikeln visas att det råder oklarheter kring om och hur barns rättigheter ska beaktas vid planering i Sverige medan den norska lagstiftaren tydligt tagit ställning till att barns och ungas rättigheter och intressen ska beaktas vid planering i Norge. Den norska lagstiftningen, som består av allmänt hållna bestämmelser, kompletteras med nationella riktlinjer och vägledningar, vilket innebär att förväntningarna på den kommunala planeringen är betydligt tydligare i Norge än i Sverige. För att tydliggöra intentionerna med hur barnkonventionen ska förstås vid planläggning bör därför den svenska lagstiftaren överväga att införa bestämmelser om barns och ungas rättigheter och intressen i plan- och bygglagstiftningen. Den norska lagstiftningen kan med fördel fungera som inspiration.

Open Access

Åsa Romson

Artikeln belyser styrningen av bilparkering i svenska städer. Den utgår ifrån ett praktiskt perspektiv – det problem som kommunala planerare har i sin vardag, och mål och policyer om hållbara städer – och tar sikte mot det bakomliggande regelverket. Syftet är att identifiera vilka rättsliga ramar som trafikplanerare inom kommunerna har att hålla sig till vid planering och anläggning av bilparkeringar i städer. Med dessa frågor som grund analyseras sedan det rättsliga handlingsutrymme som kommuner har för klimathänsyn och modern stadsmiljöutveckling.

Det finns endast lite vägledande praxis om parkeringsplanering, och inte heller mycket rättsvetenskaplig litteratur på området. Artikeln hänvisar därför även till rättsfall från mark- och miljödomstolen för att ge konkreta exempel på hur bedömningen gjorts i vissa speciella fall. Utifrån materialet diskuteras rättsliga och styrningsmässiga dilemman, samt behovet av lagstiftningsförändringar för att tydliggöra det kommunala handlingsutrymmet avseende klimathänsyn och stadsmiljö.

Slutsatser är att kommuner ges en vid handlingsram när det gäller att bedöma bebyggelsens behov av parkering, men att det saknas vägledande praxis för hur vid denna ram är. Detta gäller både ny och befintlig bebyggelse. Dessutom är samspelet mellan tomt- och gatuparkering svagt utvecklat i regelverk och tillämpning, vilket försvårar för en modern planering.

Open Access

Urban Nuldén, Ann-Sophie Sallander

I artikeln undersöks rapportering och erfarenhetsåterföring vid olyckor och tillbud som involverar farliga verksamheter, hantering av brandfarliga och explosiva varor samt transport av farligt gods på väg och järnväg. Fokus ligger på rapporteringen till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), kvaliteten på de inrapporterade underlagen samt MSB:s erfarenhetsåterföring och spridning av lärdomar.

I artikeln identifieras brister i rapporteringskraven, kvaliteten och omfattningen av de inrapporterade underlagen och MSB:s erfarenhetsåterföring. Bristerna omfattar exempelvis höga rapporteringströsklar, komplexa och ibland otydliga regelverk samt en betydande icke-rapportering och mörkertal, vilket försvårar analys och lärande. Begränsningar i rapporteringssystemen och bristande återkoppling till rapportörerna bidrar ytterligare till utmaningarna.

För att stärka säkerhetsarbetet föreslås åtgärder såsom sänkta rapporteringströsklar, modernisering av rapporteringssystemen, tydligare erfarenhetsåterföring samt utbildningsinsatser riktade till verksamhetsutövare och säkerhetsrådgivare. Vidare lyfts behovet av att utveckla långsiktiga strategier för bättre analys och erfarenhetsutbyte samt att utnyttja ny teknologi, som AI, för att effektivisera bearbetningen av rapporterat material och möjligheterna till förenklad rapportering.

Förbättrad rapportering och erfarenhetsåterföring är avgörande för att stärka lärandet och säkerhetsarbetet inom dessa områden. Artikeln framhåller vikten av samverkan mellan MSB, andra myndigheter och verksamhetsutövare för att överkomma identifierade brister och möta kraven på säkerhet och hållbar hantering av farliga ämnen och transporter.

Isa Cegrell Karlander, Sara Holmström

Rune Lavin