Emelie Dahlgren

Anneli Svensson

Open Access

Vilhelm Persson

I denna artikel diskuteras myndighetsanställdas yttranden i frågor som har anknytning till arbetet. Anställda vid myndigheter uttalar sig ibland privat, ibland å sina arbetsgivares vägnar. För privata yttranden gäller som utgångspunkt yttrandefrihet. En myndighet får mycket sällan ingripa mot en anställds privata uttalanden även om de strider mot budskap som myndigheten vill förmedla. För myndigheters yttranden är utgångspunkten den motsatta eftersom utrymmet för sådana är reglerat på samma sätt som myndigheternas övriga verksamhet. Uppdelningen mellan privata yttranden och yttranden på myndigheters vägnar framhålls ofta i bland annat beslut av Justitieombudsmannen och Justitiekanslern. En mångfacetterad helhetsbedömning görs för att avgöra om ett yttrande ska hänföras till den anställde eller till myndigheten. Bedömningen bygger på de arbetsuppgifter den som yttrar sig har samt platsen och formerna för yttrandet. I artikeln anförs bland annat att uppdelningen generellt sett är befogad men inte ensamt avgörande för vilka yttranden som kan accepteras.

Open Access

Therese Reitan, Richard Sannerholm

Artikeln diskuterar tjänstemannaansvaret i gränslandet mellan straffrätten, offentligrättsliga arbetsrätten och förvaltningspolitiken. Tjänstemannaansvaret har varit oförändrat sedan slutet på 1980-talet och efter den senaste genomlysningen verkar rådande läge bestå. Tjänstemannaansvarets stora utmaning handlar om hur väl straffrätten (tjänstefel) och den offentligrättsliga arbetsrätten (tjänsteförseelse) hänger samman. Åklagare väcker sällan åtal för tjänstemän utanför den rättsvårdande sektorn och det finns samtidigt brister i det disciplinära förfarandet inom arbetsrätten. Myndigheter hanterar ofta fel och försummelser på annat sätt än genom formell prövning, vilket i sin tur innebär att många saknar erfarenhet av disciplinärenden. Konsekvensen blir en osäkerhet kring hur tjänstemannaansvaret i stort ska bedömas och det är svårt att med säkerhet uttala sig om hur effektivt tjänstemannaansvaret är när det gäller att sanktionera och vägleda tjänstemän och samtidigt leva upp till allmänhetens krav på att offentlig verksamhet utförs korrekt och ansvarsfullt. En fördjupad kunskap och bevakning av hur tjänstemannaansvarets sanktionssystem fungerar samt interagerar med varandra och andra styrformer är önskvärt, vilket även skulle bidra till förvaltningspolitikens vidare utveckling.

Open Access

Patrik Södergren

I artikeln identifieras några olika situationer där förvaltningsmyndigheter har tillämpat en bestämmelse i förvaltningslagen eller en allmän princip om omprövning för att ändra eller inte ändra ett tidigare ställningstagande. Ett synsätt som har uttryckts av vissa förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar är att ett sådant beslut inte är ett beslut ”enligt” den specialförfattning som i grunden reglerar myndighetens ärende. I stället är det ett beslut ”enligt” förvaltningslagen eller en allmän förvaltningsrättslig princip. Detta har i sin tur fått konsekvenser för frågan om överklagande, på så sätt att den frågan inte längre ska bedömas enligt specialförfattningen utan enligt förvaltningslagen. Omprövningsfrågan har alltså ”lyft” från specialförfattningen och bildat ett eget ärende vars fortsatta handläggning inte ska regleras av specialförfattningen. Författaren driver tesen att synsättet är felaktigt och försöker genom olika exempel påvisa att det kan få absurda konsekvenser.

Open Access

Per-Ola Wiklander

I artikeln kommenteras ett förslag om att införa bestämmelser som enligt huvudregeln innebär ett förbud mot att använda barn (alla människor under 18 år) som tolkar. Enligt förslaget ska vissa undantagsgrunder finnas och vara tillämpbara för alla barn oavsett ålder. I artikeln kommenteras förslaget i förhållande till nu gällande reglering om tolkar och tolkning. Därutöver utvärderas förslaget kritiskt och förslag ges även på vissa alternativa sätt att reglera frågan. Författaren är i huvudsak positiv till förslaget men menar att en tydligare differentiering i fråga om möjliga undantag, med hänvisning till barnets ålder, likväl skulle kunna vara en väg att gå.

Open Access

Clara Almelin, Moa Kindström Dahlin, Anna Nilsson, Ingrid Thernfrid, Lena Wahlberg, Lotta Vahlne Westerhäll, Sofie Westling, Sofia Åkerman

Personer med upprepat självskadebeteende är inte sällan föremål för psykiatrisk tvångsvård. Tvångsvården motiveras vanligen med att personen löper risk att allvarligt skada sig själv, och därför har ett oundgängligt behov av psykiatrisk heldygnsvård. Det finns emellertid inget tydligt vetenskapligt stöd för att sådan vård effektivt förhindrar självskadehandlingar i dessa fall. Medicinska studier pekar tvärtom på att heldygnsvård kan bidra till att självskadebeteenden eskalerar, vilket också bekräftas av den kliniska erfarenheten. I artikeln konstaterar vi att psykiatrisk tvångsvård av personer med självskadebeteende förutsätter en noggrann och kunskapsbaserad avvägning mellan de risker och den nytta som heldygnsvården innebär. Detta följer av proportionalitetsprincipen och av kravet på att hälso- och sjukvård ska stå i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Vi analyserar därför om kravet på ett oundgängligt behov av psykiatrisk heldygnsvård i 3 § 1 p. lagen om psykiatrisk tvångsvård (1991:1128, LPT) kan anses uppfyllt mot bakgrund av kunskapsläget kring självskadebeteende. Vår slutsats är att så ofta inte är fallet.

Torvald Larsson

Rune Lavin

Olof Wilske